Mitt absoluta favorit-tv-program är debatt på svt1. Ikväll handlade det om ungas arbetsvilkor. En tjej som jobbade på the Phonehouse fick dagligen mellan tio och tjugo sms från sin arbetsgivare där han skrev kränkande kommentarer om hur dålig hon var som säljare och person. Ibland när hon jobbade fick hon inte ens någon lön, trots att hon gjorde samma arbete som arbetsgivaren.

Så var situationen. Hon var kränkt och fick inte rätt lön för sitt arbete. Arbetsgiaren tyckte att det var självklart att man ska kunna jobba utan lön för att "få in en fot i branchen" och att man ska vara tacksam för att få ett jobb. Ska man vara tacksam att man får ett jobb där man inte ens får betalt för det man gör?

Till svars ställde sig en yngre man som tidigare också jobbat på the Phonehouse och som såg det som en självklarthet att man ibland inte fick någon lön, eller fick betydligt sämre lön, bara för att få in en fot i arbetsmarknaden. Enligt honom kunde man jobba ihop över hundra tusen kronor i månaden, genom att jobba ofantligt mycket. För att få ihop så mycket pengar har han alltså jobbat olagligt, då man inte kan få ihop hundra tusen genom att jobba 48 timmar i månaden (vilket är den maximala tiden du får arbeta under en månad). Men han tyckte att det var okej och att man ska vara tacksam som har ett arbete, hur dåligt betalt det än är. (för övrigt tvivlar jag starkt på att han tjänat över hundra tusen på ett säljjobb på the Phonehouse, rena skitsnacket...)
Politikerna som deltog i debatten ansåg att det var fackets fel, att de inte informerar unga om vad de gör. Men om folk inte går med i facket, hur ska facket då kunna leva vidare?

vad händer med landet vi lever i? vart är solariteten? ska vi styras av ett samhälle där människor ska behandlas som maskiner som inte gör annat än att arbeta? ska man jobba tills man stupar, och vara tacksam över att man har ett jobb? var är kollektivavtalen? Är det inte varje arbetsgivares plikt att de anställda/de arbetande har det så bra som möjligt, så att man vill jobba och fortsätta kämpa? Hur har vi blivit så fruktansvärt känslokalla? Lilla landet lagom börjar bli landet där arbeten sätts i första hand, människans välmående i andra. 

Det viktigaste för att man ska kunna arbeta väl, är att ha någonting som får än att vilja komma tillbaka till arbetet, eller hur? Om man ständigt får kränkande sms från sin arbetsgivare som säger att man är sämst, vilken motivation har man då till att fortsätta sälja bra? Detta bevisar att man inte blir mognare med åldern, allt handlar om personen. Det skrämmer mig så otroligt. Att veta att jag lever i ett land där allt handlar om att jag ska arbeta tills jag stupar och vara tacksam över att jag får arbeta. Inte konstigt att folk blir utbrända...

Det påminner så otroligt mycket om skolmiljön vi går i. Där eleverna har allt ansvar och nästan alla lärare tycker att deras ämne är viktigast, vilket gör att alla ger än så ofantligt mycket att göra. Men kanske är det just vad vi behöver vänja oss vid, att sverige är stenhårt och att man ska vara som en maskin, som bara går och går och gör bra ifrån sig, medan välmåendet inte prioriteras. Som sagt, samhället skrämmer mig.

Tack om ni klarade av att läsa min inte så sammanhängande text, kände att jag var tvungen att få ur mig lite.

"Du tänker ganska mycket va?"
"Jo, ja, det gör jag. En hel del."
"Jag har märkt det, jag brukar se hur du försvinner iväg ibland."

och idag blir Fredrik 21, grattis bästa bror!

Undra hur ofta jag har jagvetingenting-humöret. Sällan är jag ledsen och deprimerad, utan mer så att jag inte vet vad jag känner, eller vet någonting över huvud taget. Ikväll när jag kom hem var en sådan en. Hela min kropp värkte, huvudet dunkade mer än vanligt och jag kände mig illamående. Då är det fint med ljus, musik och mitt duntäcke.
När saker och ting började klarna så gick jag hem till min Jasmine och hade det mys mys. Det var länge sedan och extra fint. När jag gick hem i världens skönaste och varmaste jacka med min fina pojkvän i telefonen så var jag tillbaka. Jag förstår inte hur det ofta sker på min väg hem från Jasmine, ni kan läsa DETTA inlägg så ser ni hur märkligt det är. Alltså, kan vi konstatera att det är något speciellt med den där Jasmine, något alldeles specielt. Jasmine Sönmez, min fina vän.

Ps. När man har jagvetingenting-humöret så har jag gjort en famtastiskt bra SPELLISTA.

Och du undrar vem som kysser henne nu, och du undrar vem, vem om inte du. Oh läpparna, du kallar dina. Det gör ont att veta, men lika ont att undra.

Ps 2.
A: Jag hör ditt hjärta och jag tycker om att lyssna till ljudet av det.
M: Amanda, mitt hjärta slår för dig.

Det var det finaste någon har sagt till mig.

Ds.

Hon var ensam på landet. Hon behövde vara ett par dagar för sig själv efter bråket med Johan. Hon behövde tänka ut vad hon egentligen ville med sitt liv. Och nu satt hon där, ensam i en stuga i norra delen av Sverige, med en kopp grönt té och utan tv. Hon hade faktiskt aldrig tyckt om stugan, utan hade alltid tyckt att det fanns något obehagligt med den. Stugan hade aldrig tyckt om henne, och hon hade ju heller inte tyckt om stugan, så där var de kvitt med varandra.


Det var Johans idé att de skulle köpa stugan. Det hade alltid varit hans idéer som blev förverkligade. Hon klagade aldrig, nej då visste man aldrig vad som kunde hända. Ibland blev Johan för våldsam, men för det mesta var han bra. Alla tyckte det, alla gillade Johan. De hade egentligen ingen aning om vad som pågick hemma i sovrummet om kvällarna när hon inte gjorde som han ville. Om hur slagen slängdes över hennes ömma kind som tillslut blev helt rödtäckt. Men det var som sagt ingen som visste, utan alla trodde och tyckte att Johan var en sådan fin och bra karl som man inte skulle göra sig av med. Han är något att hålla i handen när stormen ryker, som hennes mormor brukade säga. Och hon skulle aldrig någonsin berätta för någon om hur det egentligen var, för då skulle hon aldrig kunna bli säker. Och hon skulle heller aldrig klara sig utan Johan, det var hon för svag för. Hon behövde någon som styrde och ställde, det kände hon redan efter ett par dagar av ensamhet i stugan, det trodde hon iallafall.

Nej, stugan hade hon aldrig tyckt om. Redan från första stund hade hon kännt en stark känsla av obehag och hon rös när hon satt sin fot innanför tröskeln. Försäljaren som hade haft stugan innan hade varit väldigt mån om att få stugan såld så fort som möjligt och Johan hade slagit till direkt. Hon hade tyckt att det var något märkligt med mannen som sålde deras stuga, han dolde något, det var hon helt säker på, men vad hade hon aldrig listat ut. Det hade gått tre månader nu, tre månader sedan de köpte stugan. Och nu satt hon där i novemberrusket, i sin ensamhet. Ensam är stark, vilket jävla skitsnack, tänkte hon och drack ur det sista som fanns kvar av den gröna vätskan och ställde ner koppen på bordet med en duns.

Fortsättning följer... En liten novell som jag skrev.
Godnatt

Om dagarna sitter jag hemma med mitt företag. Idag är min andra dag och jag känner att det går bra! Fast egentligen är det ju inget riktigt företag, utan bara teoretiskt. Men jag önskar att det vore på riktigt. Mitt företag är café Brage. Det är ekologiskt och rättvisemärkt och har även etgt stort utbud vegetariskt och veganskt. Det ska vara ett café som man verkligen vill komma tillbaka till. Och när man går därifrån ska man ha en underbar känsla i magen, och inte känna att man kastat bort pengar på något som var ovärt. Någon gång varje månad ska det vara en liten spelning med små band som inte söagit igenom. Ibland kanske det sitter någon sångare eller sångerska med en gitarr.
Café Brage ska vara ljust med sockervaddsrosa fondväggar, och fonsväggar med fotografier. På väggarna ska man också kunna skåda gamla och nya LP-skivor och man ska kunna sitta vid fönstrena och iakta människor som går förbi utanför på gatorna. Och underbar varm choklad, cappuccino och chai latte. Det ska spelas musik såklart, mycket svensk, men en del engels också. Indie, pop och visa mestadels. Cupcakes ska jag sälja också, som jag har bakat såklart. Och café Brage ska ha en hemsida där vi lägger upp recepten så att man kan testa att baka själv. Men vissa recept ska endast vi ha tillgång till, och då måste man komma till café Brage för att få äta.