sverige- landet där jobben är viktigare än människan?

Mitt absoluta favorit-tv-program är debatt på svt1. Ikväll handlade det om ungas arbetsvilkor. En tjej som jobbade på the Phonehouse fick dagligen mellan tio och tjugo sms från sin arbetsgivare där han skrev kränkande kommentarer om hur dålig hon var som säljare och person. Ibland när hon jobbade fick hon inte ens någon lön, trots att hon gjorde samma arbete som arbetsgivaren.

Så var situationen. Hon var kränkt och fick inte rätt lön för sitt arbete. Arbetsgiaren tyckte att det var självklart att man ska kunna jobba utan lön för att "få in en fot i branchen" och att man ska vara tacksam för att få ett jobb. Ska man vara tacksam att man får ett jobb där man inte ens får betalt för det man gör?

Till svars ställde sig en yngre man som tidigare också jobbat på the Phonehouse och som såg det som en självklarthet att man ibland inte fick någon lön, eller fick betydligt sämre lön, bara för att få in en fot i arbetsmarknaden. Enligt honom kunde man jobba ihop över hundra tusen kronor i månaden, genom att jobba ofantligt mycket. För att få ihop så mycket pengar har han alltså jobbat olagligt, då man inte kan få ihop hundra tusen genom att jobba 48 timmar i månaden (vilket är den maximala tiden du får arbeta under en månad). Men han tyckte att det var okej och att man ska vara tacksam som har ett arbete, hur dåligt betalt det än är. (för övrigt tvivlar jag starkt på att han tjänat över hundra tusen på ett säljjobb på the Phonehouse, rena skitsnacket...)
Politikerna som deltog i debatten ansåg att det var fackets fel, att de inte informerar unga om vad de gör. Men om folk inte går med i facket, hur ska facket då kunna leva vidare?

vad händer med landet vi lever i? vart är solariteten? ska vi styras av ett samhälle där människor ska behandlas som maskiner som inte gör annat än att arbeta? ska man jobba tills man stupar, och vara tacksam över att man har ett jobb? var är kollektivavtalen? Är det inte varje arbetsgivares plikt att de anställda/de arbetande har det så bra som möjligt, så att man vill jobba och fortsätta kämpa? Hur har vi blivit så fruktansvärt känslokalla? Lilla landet lagom börjar bli landet där arbeten sätts i första hand, människans välmående i andra. 

Det viktigaste för att man ska kunna arbeta väl, är att ha någonting som får än att vilja komma tillbaka till arbetet, eller hur? Om man ständigt får kränkande sms från sin arbetsgivare som säger att man är sämst, vilken motivation har man då till att fortsätta sälja bra? Detta bevisar att man inte blir mognare med åldern, allt handlar om personen. Det skrämmer mig så otroligt. Att veta att jag lever i ett land där allt handlar om att jag ska arbeta tills jag stupar och vara tacksam över att jag får arbeta. Inte konstigt att folk blir utbrända...

Det påminner så otroligt mycket om skolmiljön vi går i. Där eleverna har allt ansvar och nästan alla lärare tycker att deras ämne är viktigast, vilket gör att alla ger än så ofantligt mycket att göra. Men kanske är det just vad vi behöver vänja oss vid, att sverige är stenhårt och att man ska vara som en maskin, som bara går och går och gör bra ifrån sig, medan välmåendet inte prioriteras. Som sagt, samhället skrämmer mig.

Tack om ni klarade av att läsa min inte så sammanhängande text, kände att jag var tvungen att få ur mig lite.


Det var någon annan som sade

"Du tänker ganska mycket va?"
"Jo, ja, det gör jag. En hel del."
"Jag har märkt det, jag brukar se hur du försvinner iväg ibland."

och idag blir Fredrik 21, grattis bästa bror!


morfar

Jag var elva, skulle fylla tolv år ett halvår senare, till hösten. Det var någongång då, under våren tjugohundrasex som ni förstod att någonting inte stod rätt till. Det tog ett tag innan jag fick reda på vad det handlade om. Mamma och du var på sjukhuset titt som tätt, och sjukhusbesöken blev allt oftare och oftare, ju mer tid som gick.
En dag fick du och vi beskedet. Lungcancer. Jag minns dagen då mamma berättade det för oss. Men visst skulle han bli bättre, han var ju tvungen att bli bättre?! Jo, sade du och strök mig över det tunna, brunblonda håret. Morfar kan bli bättre.
Det trodde jag på, och jag oroade mig inte så mycket över det den där våren. Han skulle ju bli bättre, det var allt som räknades. 

Innan du blev sjuk så hade jag nog aldrig riktigt tänkt på döden. Visserligen var jag livrädd för mardrömmar några år tidigare då jag sett död på titanicfilmen. Och visst hade jag tänkt att man kommer dö någon gång. Men jag hade aldrig tänkt mig att du skulle dö, min starka morfar. Nej, klart han kommer bli frisk, bestämde jag mig för. Så var det med det.

När sommmarlovet ankom så åkte jag till er en gång i veckan för att hjälpa mormor att handla, nu när du inte kunde följa med längre. Det blev för tungt för mormor att bära hem, därför ville jag hjälpa till. Jag tog en färdväg på över en timme, enkel resa med en buss och två olika tunnelbanelinjer. Första gången jag kom på besök hade jag med mig en blomma. En gul och billig sak som jag hade köpt uppe i centrum för en tjuga. Jag log när jag övergav blomman till er. Jag var stolt över mig själv och kände mig nästan vuxen, trots mina ynka elva år.

Veckorna gick och jag fortsatte hjälpa mormor att handla en gång i veckan. Åt, det gjorde du knappt alls. Jag minns att både jag och mormor blev väldigt glada när du klarade av att äta en utav mormors nybakade bullar. Den var visserligen liten, och endast en, men det var alltid något. Du klarade av att vara hemma, lång in i sommaren. Sedan brast det.

Det blev sjukhus för din del. Bra, tänkte jag. Då blir han frisk där! Jag fortsatte att hoppas på det, medan vi kom allt längre in i sommaren. Jag måste vetat att du inte skulle komma hem efter det, men det fanns inte i mitt huvud. Förnekelse. Men förnekelsen var bra för mig, den gjorde att jag fortsatte hoppas och tro, och det är det viktigaste som finns. Om man inte tror, då har man ingenting att sträva efter. Det blir nästan som att man gett upp. Men jag gav inte upp, det gjorde ingen av oss, trots att vi visste vad som skulle ske.

En dag skulle mamma, pappa, jag och Martin iväg och jag skulle få välja lite kläder. På morgonen fick mamma dock ett samtal, från sjukhuset. Hon följde inte med under dagen, utan det blev bara vi tre, pappa, jag och Martin.
Framåt kvällen när vi alla var hemma så hjälptes pappa, mamma och jag åt med middagen. Jag satt vid en av våra barstolar i köket och mamma berättade om dagen. Du hade fått någon medicin, tror jag.
"Vad bra mamma, då kommer morfar snart hem!", sade jag.
Tystnad.
"Amanda, det är en sak du borde få veta. Morfar kommer nog inte komma hem något mer."
Jag minns att det var där värsta dagen i mitt liv. Det är det fortfarande och kommer nog förbli väldigt länge. Då brast allt för mig.

Knappt en vecka sedan så slutade ditt hjärta att slå.
Jag hade spenderat dagen tillsammans med Jasmine och Johanna och det hade varit en fin dag. När jag kom hem till middagen så hade pappa köpt ett antal chees-burgare och pappa, Joakim, Fredrik, jag och Martin samlades vid bordet. Det tog en liten stund, sedan sade pappa det. Att du hade dött och att mamma var på sjukhuset. Vi skulle bara äta lite, sedan skulle vi också åka in dit.
Jag minns inte om jag grät då, eller om det kom senare. Men jag minns, att det var en känsla som inte varit någon annan lik i mitt unga hjärta. Förtvivlan.

Vi kom fram till sjukhuset och möttes av gråtande kusiner i hissen som redan hade varit där uppe. Pappa, Joakim och Martin stannade kvar där nere, medan Fredrik och jag bytte plats med våra kusiner och åkte upp.
Där inna låg du. Fridfull och lugn, ett lugn som jag än idag minns. Tårarna kom som en flod och Fredrik höll mig i famnen. En sådan bror, med sådan värme, är oumbärlig. Dina ögon var stängda och vi satt där omkring dig. Fönstret stod öppet och det var en sådan vacker sommarkväll. Det blåste till lite då och då, och jag förstod att det var du som flög iväg. Inte din kropp, men din själ. Nu skulle du slippa ha ont och vaka över oss. Se till att allt står rätt till hos oss här nere. Ingen annan skulle kunna göra det så bra som du gör.

Tack morfar, tack för att du finns för mig. Trots att du inte syns så gör du det ändå. Du är ju med mig, i vad jag än gör!

Universum är ett monster, och det har sparat dig åt mig.

Huvudet. Det där huvudet. Ständig värk. Inte som vanligt när det bara gör ont i bakhuvudet. Nej, framtill. Vid tinningarna och ögonen. Ibland börjar det snurra. Jag orkar inte. Jag orkar inte med detta. Piller. Jag tycker inte om att leva på piller då de inte ens hjälper ett uns. Jag vill inte. Jag vill vara i skolan. Hör. Jag vill verkligen vara i skolan. Slippa göra allting själv. Tar slut på mig själv. Slut, slut, slut. Så fort det blir för mycket ljud dunkar det hårdare. Huvudet slår skiten ur mig. Plugget också. Om en vecka befinner jag mig på engelsk mark. London. Det blir fint det. Låt inte huvudet ha tagit död på mig innan dess. Snälla.

Hjärtliga gratulationer fina pojke!



Grattis underbaraste, finaste, skönaste, bästa, sötaste Mikael på sextonårsdagen! Tack älskling, tack för att du finns och för att du är du som orkar stå ut med mina dryga dagar, mina nervsammanbrott, när jag är flummig och när jag är allmänt trött efter jobbet. För att du alltid, alltid säger precis det jag behöver höra och gör att det går ett underbart kärleksrus genom hela min kropp bara jag får se dig, eller höra din röst, eller röra vid dig. Och tack för att du ringer när jag anar det som minns, och säger att du saknar mig. Det är små saker som du gör som gör att jag orkar vara så ambissiös som du tycker att jag är. Det är svårt att skriva hur mycket du betyder för mig eftersom jag skulle kunna skriva dussintals ark utan att jag skulle få fram en bra beskrivning av hur mycket du betyder för mig. Du är helt enkelt obeskrivlig, och min. Min pojkvän, världens bästa!

god natt

Älskling, du är verkligen obeskrivlig. Jag kan prata om dig och med dig hur mycket som helst, för om man skulle beskriva dig med ord så kan man hålla på i all evighet. När jag tänker på dig så blir jag varm i hela kroppen, det vill säga att jag alltid är varm i hela kroppen. Och glad, jag har aldrig tidigare varit så glad som nu. Att säga att jag är kär i dig är som en underdrift. Om två veckor har det varit du och jag i två månader.

Det kanske tar emot, men vi hör ihop.



Undra hur ofta jag har jagvetingenting-humöret. Sällan är jag ledsen och deprimerad, utan mer så att jag inte vet vad jag känner, eller vet någonting över huvud taget. Ikväll när jag kom hem var en sådan en. Hela min kropp värkte, huvudet dunkade mer än vanligt och jag kände mig illamående. Då är det fint med ljus, musik och mitt duntäcke.
När saker och ting började klarna så gick jag hem till min Jasmine och hade det mys mys. Det var länge sedan och extra fint. När jag gick hem i världens skönaste och varmaste jacka med min fina pojkvän i telefonen så var jag tillbaka. Jag förstår inte hur det ofta sker på min väg hem från Jasmine, ni kan läsa DETTA inlägg så ser ni hur märkligt det är. Alltså, kan vi konstatera att det är något speciellt med den där Jasmine, något alldeles specielt. Jasmine Sönmez, min fina vän.

Ps. När man har jagvetingenting-humöret så har jag gjort en famtastiskt bra SPELLISTA.

Och du undrar vem som kysser henne nu, och du undrar vem, vem om inte du. Oh läpparna, du kallar dina. Det gör ont att veta, men lika ont att undra.

Ps 2.
A: Jag hör ditt hjärta och jag tycker om att lyssna till ljudet av det.
M: Amanda, mitt hjärta slår för dig.

Det var det finaste någon har sagt till mig.

Ds.


20091224



Idag insåg jag någonting som jag länge tvivlat på, men nu blev det bekräftat att jag hade rätt. Allt tack vare dig, kanske lite mig också, kanske det väldigt förflutna också. Du är helt otroligt bra iallafall och du gör mig väldigt glad. Jag vet att vi tycker om att prata om det.
Ibland skulle jag vilja skriva allt jag ville här, men det går inte, det skulle bli så fel.

God jul förresten! Det är alltid lika fint i kyrkan, det var det nyss också.

I love you




Jag hatar att jag ligger uppe och funderar på framtiden som gör att jag inte kan sova. Minnst av allt vill jag befinna mig i skolan just nu. Måste plugga plugga plugga!

Att åka tillbaka till Oman och be Marosh som är från Slovakien att han ska sätta på Kom igen Lena på karaokekvällen och flippa ur totalt med hjälp av en nyfunnen vän vid namn Rebecca. Att avsluta karaokekvällen med en duett med tidigare nämd slovakier. Dans dans dans tills fötterna värker med Rebecca och spendera resten av kvällen på en bar tillsammans med sina storebröder och Rebecca, med sjungandes, lättklädda filipinskor där man blir uppbjuden av en onykter muslim som tror att min bror är min pojkvän. Sedan dansa ytterliggare, till dancing queen och upptäcka att Abba faktiskt sjunger om Rebecca, som är sjutton år.
När man sedan börjar röra sig mot rummet på natten tillsammans med sina storebröder, då ringer man till sin allra bästa vän och blir varm av lycka samtidigt som det är värme i natten. Det vore perfekt just nu, helt perfekt.

Stugan

Hon var ensam på landet. Hon behövde vara ett par dagar för sig själv efter bråket med Johan. Hon behövde tänka ut vad hon egentligen ville med sitt liv. Och nu satt hon där, ensam i en stuga i norra delen av Sverige, med en kopp grönt té och utan tv. Hon hade faktiskt aldrig tyckt om stugan, utan hade alltid tyckt att det fanns något obehagligt med den. Stugan hade aldrig tyckt om henne, och hon hade ju heller inte tyckt om stugan, så där var de kvitt med varandra.


Det var Johans idé att de skulle köpa stugan. Det hade alltid varit hans idéer som blev förverkligade. Hon klagade aldrig, nej då visste man aldrig vad som kunde hända. Ibland blev Johan för våldsam, men för det mesta var han bra. Alla tyckte det, alla gillade Johan. De hade egentligen ingen aning om vad som pågick hemma i sovrummet om kvällarna när hon inte gjorde som han ville. Om hur slagen slängdes över hennes ömma kind som tillslut blev helt rödtäckt. Men det var som sagt ingen som visste, utan alla trodde och tyckte att Johan var en sådan fin och bra karl som man inte skulle göra sig av med. Han är något att hålla i handen när stormen ryker, som hennes mormor brukade säga. Och hon skulle aldrig någonsin berätta för någon om hur det egentligen var, för då skulle hon aldrig kunna bli säker. Och hon skulle heller aldrig klara sig utan Johan, det var hon för svag för. Hon behövde någon som styrde och ställde, det kände hon redan efter ett par dagar av ensamhet i stugan, det trodde hon iallafall.

Nej, stugan hade hon aldrig tyckt om. Redan från första stund hade hon kännt en stark känsla av obehag och hon rös när hon satt sin fot innanför tröskeln. Försäljaren som hade haft stugan innan hade varit väldigt mån om att få stugan såld så fort som möjligt och Johan hade slagit till direkt. Hon hade tyckt att det var något märkligt med mannen som sålde deras stuga, han dolde något, det var hon helt säker på, men vad hade hon aldrig listat ut. Det hade gått tre månader nu, tre månader sedan de köpte stugan. Och nu satt hon där i novemberrusket, i sin ensamhet. Ensam är stark, vilket jävla skitsnack, tänkte hon och drack ur det sista som fanns kvar av den gröna vätskan och ställde ner koppen på bordet med en duns.

Fortsättning följer... En liten novell som jag skrev.
Godnatt


.

Tyskland var underbart och fint på alla sätt och vis. Men inte allt. Tyskland uppfattas ofta som kallt och stelt, och jag vet varför. Så mycket har hänt där på grund utav en person som jag inte ens vill nämna namnet på. Jag har varit på ett koncentrationsläger där man bodde 400-600 personer på en yta som är betydligt mindre än mitt hus. Våningssängar på tre våningar och två personer i varje säng. Det går inte att förklara hur det var. Varje människa borde få se något sådant och tänka till.

Sandra, hur bra är globala gymnasiet?

Hörs imorgon, eller idag som det blir. KYSS

20091020

Om dagarna sitter jag hemma med mitt företag. Idag är min andra dag och jag känner att det går bra! Fast egentligen är det ju inget riktigt företag, utan bara teoretiskt. Men jag önskar att det vore på riktigt. Mitt företag är café Brage. Det är ekologiskt och rättvisemärkt och har även etgt stort utbud vegetariskt och veganskt. Det ska vara ett café som man verkligen vill komma tillbaka till. Och när man går därifrån ska man ha en underbar känsla i magen, och inte känna att man kastat bort pengar på något som var ovärt. Någon gång varje månad ska det vara en liten spelning med små band som inte söagit igenom. Ibland kanske det sitter någon sångare eller sångerska med en gitarr.
Café Brage ska vara ljust med sockervaddsrosa fondväggar, och fonsväggar med fotografier. På väggarna ska man också kunna skåda gamla och nya LP-skivor och man ska kunna sitta vid fönstrena och iakta människor som går förbi utanför på gatorna. Och underbar varm choklad, cappuccino och chai latte. Det ska spelas musik såklart, mycket svensk, men en del engels också. Indie, pop och visa mestadels. Cupcakes ska jag sälja också, som jag har bakat såklart. Och café Brage ska ha en hemsida där vi lägger upp recepten så att man kan testa att baka själv. Men vissa recept ska endast vi ha tillgång till, och då måste man komma till café Brage för att få äta.


Mina ögon blev som förvända


Livet är som en lång berg-och-dalbana där allting går upp och ner. Det blir aldrig helt rakt och säkert, utan livet är alltid en utmaning. Ena dagen kan allt kännas helt förstört och som om inget har en mening, medan det en annan dag kan alt kännas helt perfekt. Det går inte att alltid vara lycklig hela tiden, men inte heller att deppa och inte ta itu med verkligheten.
Just idag så känns allt helt fantastiskt. Jag har fått vara med mina bästa vänner och träffat andra fina vänner som jag tycker så mycket om. Jag har fått sett en av mina bästa vänner med sin kärlek, och sådant gör mig så lycklig. Allt känns otroligt bra och perfekt! Men endå är det något som saknas, jag tror jag vet vad. Men allt kan inte komma samtidigt, eller hur?

RSS 2.0