Mitt absoluta favorit-tv-program är debatt på svt1. Ikväll handlade det om ungas arbetsvilkor. En tjej som jobbade på the Phonehouse fick dagligen mellan tio och tjugo sms från sin arbetsgivare där han skrev kränkande kommentarer om hur dålig hon var som säljare och person. Ibland när hon jobbade fick hon inte ens någon lön, trots att hon gjorde samma arbete som arbetsgivaren.

Så var situationen. Hon var kränkt och fick inte rätt lön för sitt arbete. Arbetsgiaren tyckte att det var självklart att man ska kunna jobba utan lön för att "få in en fot i branchen" och att man ska vara tacksam för att få ett jobb. Ska man vara tacksam att man får ett jobb där man inte ens får betalt för det man gör?

Till svars ställde sig en yngre man som tidigare också jobbat på the Phonehouse och som såg det som en självklarthet att man ibland inte fick någon lön, eller fick betydligt sämre lön, bara för att få in en fot i arbetsmarknaden. Enligt honom kunde man jobba ihop över hundra tusen kronor i månaden, genom att jobba ofantligt mycket. För att få ihop så mycket pengar har han alltså jobbat olagligt, då man inte kan få ihop hundra tusen genom att jobba 48 timmar i månaden (vilket är den maximala tiden du får arbeta under en månad). Men han tyckte att det var okej och att man ska vara tacksam som har ett arbete, hur dåligt betalt det än är. (för övrigt tvivlar jag starkt på att han tjänat över hundra tusen på ett säljjobb på the Phonehouse, rena skitsnacket...)
Politikerna som deltog i debatten ansåg att det var fackets fel, att de inte informerar unga om vad de gör. Men om folk inte går med i facket, hur ska facket då kunna leva vidare?

vad händer med landet vi lever i? vart är solariteten? ska vi styras av ett samhälle där människor ska behandlas som maskiner som inte gör annat än att arbeta? ska man jobba tills man stupar, och vara tacksam över att man har ett jobb? var är kollektivavtalen? Är det inte varje arbetsgivares plikt att de anställda/de arbetande har det så bra som möjligt, så att man vill jobba och fortsätta kämpa? Hur har vi blivit så fruktansvärt känslokalla? Lilla landet lagom börjar bli landet där arbeten sätts i första hand, människans välmående i andra. 

Det viktigaste för att man ska kunna arbeta väl, är att ha någonting som får än att vilja komma tillbaka till arbetet, eller hur? Om man ständigt får kränkande sms från sin arbetsgivare som säger att man är sämst, vilken motivation har man då till att fortsätta sälja bra? Detta bevisar att man inte blir mognare med åldern, allt handlar om personen. Det skrämmer mig så otroligt. Att veta att jag lever i ett land där allt handlar om att jag ska arbeta tills jag stupar och vara tacksam över att jag får arbeta. Inte konstigt att folk blir utbrända...

Det påminner så otroligt mycket om skolmiljön vi går i. Där eleverna har allt ansvar och nästan alla lärare tycker att deras ämne är viktigast, vilket gör att alla ger än så ofantligt mycket att göra. Men kanske är det just vad vi behöver vänja oss vid, att sverige är stenhårt och att man ska vara som en maskin, som bara går och går och gör bra ifrån sig, medan välmåendet inte prioriteras. Som sagt, samhället skrämmer mig.

Tack om ni klarade av att läsa min inte så sammanhängande text, kände att jag var tvungen att få ur mig lite.