En sval augustikväll då man inser att sommaren börjar lida mott sitt slut och man faktiskt börjar tycka om den känslan som börjar komma tillbaka. Med min onda höft satte jag mig på en cykel som inte tillhör mig och trampade iväg och jag klarade det utan smärta. Mitt sikte var att åka till Jasmine och hämta min bibel, och vägen dit kände jag mig som pånyttfödd. Att andas in den svala luften var något nytt, något som man trots allt förrut upplevt, men som man endå inte har. När jag cyklade igenom skolgården så började jag tänka på dig. Och på hur bra allt var och sedan på hur kort det goda varar. Även på hur svårt det var att släppa, men återigen hur det goda varar så kort. Försöker tänka mig tanken om det inte hade blivit som det blev, vad hade hänt då? Men jag är så glad att det blev som det blev endå. När jag cyklade uppför gångvägen så kändes den så lätt. En väg med en slätt lutning som brukar kännas så tung. Antingen var det cykeln, eller så var det mig det berodde på. Kanske var det en del av de båda, men framförallt det sistnämnda. Nerför den backen som man alltid vill rulla nerför träffade jag på en kvinna med en hund. Jag log brett, men fick inget gensvar. Varför log hon inte? tänkte jag. Livet är för kort för att gå omkring och se irriterad ut. Sedan kom jag på att jag säkerligen varit och sett ut likadan, och att det är så vanligt att vi går runt och sprider dåligt humör hos varandra och att det nog är en anledning till att vi människor är så kalla mot varandra. Jag har börjat tänka undan de dåliga tankarna.

Att komma in till Jasmine fick mig att le. Att se henne får mig att förstå hur mycket jag älskar den flickan och hur länge jag gjort och kommer göra det. Vi växlade ett par ord och jag hämtade min bibel och läste kommentarerna igen. Log lika mycket denna gång som alla andra. Satte mig på cykeln och lade bibeln i cykelkorgen och trampade iväg. Cyklade uppför samma backe som jag en stund tidigare hade trampat uppför, men i en annan riktning. Rullade nerför och kände lycka. Ville höra Markus röst sjunga om stjärnfall med en gitarr klinkandes i bakgrunden. Ipoden låg i fickan, men hörlurarna låg i väskan hemma. Log hela tiden för mig själv och kände att jag inte kunde åka hem. Cykeln rullade iväg en sväng till. Hälsade simpelt på två grannar som var ute och promenerade och jag åkte vidare längst vägen. Jag funderade på om jag skulle cykla förbi dig, men tyckte att det var för långt. Istället trampade jag förbi en gammal väns hus som var nersläkt. Undra hur jag hade varit om vi inte glidit isär, förmodligen hade jag sett och verkat helt annorlunda ut då gäntemot nu. Tänk vad mycket småsaker som kan påverka oss för livet. Och vi vet inte då om det vi gör kommer bli rätt eller fel. Vi kommer inte heller någonsin att få ett svar på det.
Jag trampade uppför den jobbigaste uppförsbacken som var under hela min resa och kämpade med min ömma höft. När jag svängde in på min gata kände jag att det var verkligen tur att jag tog mig en liten runda, det är sådant som jag behöver för att samla inspiration och att få känna den där känslan som jag gör till största delen om dagarna. Känslan av att det är gott att jag finns och att jag är speciell för den jag är. För det är jag, och det är i alla. Vi är unika och det finns ingen annan som dig eller mig. 
 
Med min bibel i korgen parkerade jag min cykel och därefter plockade jag upp den och strök bort lite damm som hade hamnat på den. Jag tog det första steget på trappsteget och stannade upp. Hur kan man vara någons? Man kan väl aldrig vara någon mer än sin egens? Men det tar vi en annan gång.

Och det viktigaste av allt - Hos någon är du alltid älskad.