morfar

Jag var elva, skulle fylla tolv år ett halvår senare, till hösten. Det var någongång då, under våren tjugohundrasex som ni förstod att någonting inte stod rätt till. Det tog ett tag innan jag fick reda på vad det handlade om. Mamma och du var på sjukhuset titt som tätt, och sjukhusbesöken blev allt oftare och oftare, ju mer tid som gick.
En dag fick du och vi beskedet. Lungcancer. Jag minns dagen då mamma berättade det för oss. Men visst skulle han bli bättre, han var ju tvungen att bli bättre?! Jo, sade du och strök mig över det tunna, brunblonda håret. Morfar kan bli bättre.
Det trodde jag på, och jag oroade mig inte så mycket över det den där våren. Han skulle ju bli bättre, det var allt som räknades. 

Innan du blev sjuk så hade jag nog aldrig riktigt tänkt på döden. Visserligen var jag livrädd för mardrömmar några år tidigare då jag sett död på titanicfilmen. Och visst hade jag tänkt att man kommer dö någon gång. Men jag hade aldrig tänkt mig att du skulle dö, min starka morfar. Nej, klart han kommer bli frisk, bestämde jag mig för. Så var det med det.

När sommmarlovet ankom så åkte jag till er en gång i veckan för att hjälpa mormor att handla, nu när du inte kunde följa med längre. Det blev för tungt för mormor att bära hem, därför ville jag hjälpa till. Jag tog en färdväg på över en timme, enkel resa med en buss och två olika tunnelbanelinjer. Första gången jag kom på besök hade jag med mig en blomma. En gul och billig sak som jag hade köpt uppe i centrum för en tjuga. Jag log när jag övergav blomman till er. Jag var stolt över mig själv och kände mig nästan vuxen, trots mina ynka elva år.

Veckorna gick och jag fortsatte hjälpa mormor att handla en gång i veckan. Åt, det gjorde du knappt alls. Jag minns att både jag och mormor blev väldigt glada när du klarade av att äta en utav mormors nybakade bullar. Den var visserligen liten, och endast en, men det var alltid något. Du klarade av att vara hemma, lång in i sommaren. Sedan brast det.

Det blev sjukhus för din del. Bra, tänkte jag. Då blir han frisk där! Jag fortsatte att hoppas på det, medan vi kom allt längre in i sommaren. Jag måste vetat att du inte skulle komma hem efter det, men det fanns inte i mitt huvud. Förnekelse. Men förnekelsen var bra för mig, den gjorde att jag fortsatte hoppas och tro, och det är det viktigaste som finns. Om man inte tror, då har man ingenting att sträva efter. Det blir nästan som att man gett upp. Men jag gav inte upp, det gjorde ingen av oss, trots att vi visste vad som skulle ske.

En dag skulle mamma, pappa, jag och Martin iväg och jag skulle få välja lite kläder. På morgonen fick mamma dock ett samtal, från sjukhuset. Hon följde inte med under dagen, utan det blev bara vi tre, pappa, jag och Martin.
Framåt kvällen när vi alla var hemma så hjälptes pappa, mamma och jag åt med middagen. Jag satt vid en av våra barstolar i köket och mamma berättade om dagen. Du hade fått någon medicin, tror jag.
"Vad bra mamma, då kommer morfar snart hem!", sade jag.
Tystnad.
"Amanda, det är en sak du borde få veta. Morfar kommer nog inte komma hem något mer."
Jag minns att det var där värsta dagen i mitt liv. Det är det fortfarande och kommer nog förbli väldigt länge. Då brast allt för mig.

Knappt en vecka sedan så slutade ditt hjärta att slå.
Jag hade spenderat dagen tillsammans med Jasmine och Johanna och det hade varit en fin dag. När jag kom hem till middagen så hade pappa köpt ett antal chees-burgare och pappa, Joakim, Fredrik, jag och Martin samlades vid bordet. Det tog en liten stund, sedan sade pappa det. Att du hade dött och att mamma var på sjukhuset. Vi skulle bara äta lite, sedan skulle vi också åka in dit.
Jag minns inte om jag grät då, eller om det kom senare. Men jag minns, att det var en känsla som inte varit någon annan lik i mitt unga hjärta. Förtvivlan.

Vi kom fram till sjukhuset och möttes av gråtande kusiner i hissen som redan hade varit där uppe. Pappa, Joakim och Martin stannade kvar där nere, medan Fredrik och jag bytte plats med våra kusiner och åkte upp.
Där inna låg du. Fridfull och lugn, ett lugn som jag än idag minns. Tårarna kom som en flod och Fredrik höll mig i famnen. En sådan bror, med sådan värme, är oumbärlig. Dina ögon var stängda och vi satt där omkring dig. Fönstret stod öppet och det var en sådan vacker sommarkväll. Det blåste till lite då och då, och jag förstod att det var du som flög iväg. Inte din kropp, men din själ. Nu skulle du slippa ha ont och vaka över oss. Se till att allt står rätt till hos oss här nere. Ingen annan skulle kunna göra det så bra som du gör.

Tack morfar, tack för att du finns för mig. Trots att du inte syns så gör du det ändå. Du är ju med mig, i vad jag än gör!

Kommentarer
Postat av: hedvig.

du skriver med ett fantastiskt engagemang och känsla,

min älskade vän.

2010-07-23 @ 20:38:17
URL: http://fordomsfull.blogg.se/
Postat av: vendela

vad otroligt duktig du är på att skriva amanda.

2010-07-25 @ 14:36:02
Postat av: jasmine

älskade vän.

2010-07-27 @ 13:05:51
URL: http://jqsmine.blogg.se/
Postat av: A L M A S F O T O

du är så himla bra på att skriva amanda. ♥

2011-11-13 @ 18:19:09
URL: http://Http://ALMASFOTO.BLOGG.SE

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0